Amnestykonserten

Igår kväll sände SVT1 en förkortad

version med höjdpunkterna i den Amnestykonsert

som spelades i Buenos Aires 1988. 

Det är en mycket bra konsert med 

Peter Gabriel, Sting och Bruce Springsteen

som huvudartister och redan då,
1988, grep den tag i mig.

Artisterna sjunger varandras låtar
och turas om att sjunga verser
och refränger.
Magiskt bra!

Peter Gabriel framför även Biko,

en mycket stark sång,

om den sydafrikanske icke-våldsaktivisten 

och apartheidmotståndaren Stephen Biko,

som 18 aug 1977 fängslades, torterades
 och dog i fängelset 12 sep 1977.
 

Sången bärs till stor del upp av rytmen från

trummor som spelas av musikern ovan.

 

 

Youssou N´Dour deltog också

 

 

liksom Tracy Chapman.

 

Konserten avslutas med
att alla framför 

Bob Dylans fina sång

Chimes of Freedom.

 

Har du möjlighet

så se konserten i natt på TV

eller kolla på SVT Play.

 

 

Mänskliga rättigheter pratade

man om redan 1988 (och tidigare),

men vad har hänt?

Hur ser det ut i världen idag?

Så mycket våld och misär...

och det förökar sig snabbt.

 

Kärlek, kärlek, kärlek...

Fortsätt att sprida kärlek

och motverka den cynism och egoism

med så mycket våldsinslag

som sprider sig runt jorden.

 

Kärlek till er alla!

Kram Yvonne

Mikael Wiehe

 
 

Nu är den över -

för den här gången -

konserten med Mikael Wiehe
som jag bevittnade igår kväll.
Otaliga är konserterna med Mikael jag varit på

och som vanligt var Mikael mycket underhållande.

Engagerande, vackra och svängiga sånger
tillsammans med sina duktiga musiker
Anders Petersson och Christer Karlsson.
 

Som vanligt uttrycker han sina åsikter med stort mod.

Han talar bl.a. om solidaritet, nyliberalism,

 fascismen som kommer smygande.

Trots ett allvarligt budskap

blandar han det med mycket humor.
 

 

Mikael är en enormt erfaren artist.

Han har stått på scen i 50 år,

en enormt lång tid

som naturligtvis ger massor av rutin.

Som jag ser det har han blivit mer och mer

omtyckt av den stora massan ju längre tiden gått.



Är det så att folk verkligen lyssnar
 till Mikaels budskap,
öppnat upp ögon, öron och känslor

 för vad som är rätt i världen,

 vad gäller mänsklighet,

djurhållning, miljö, ekologi,
matfusk...?
Eller är det bara de svängiga rytmerna,
de vackra melodierna som drar publik?

 

Jag hoppas verkligen att det är budskapet

och försöker på mitt lilla vis,
genom mina inlägg, 

att sprida ringar på vattnet,
så gott jag förmår.

Kanske får jag någon mer

att tänka till om hur vi håller på

 att förstöra Moder Jord

och oss själva,

att vi måste sansa oss

och försöka att reparera skadorna.

 

Kram Yvonne

Stefans lilla gröna

 

Åh, vilken ljuvlig dag jag haft idag.

Efter att ha jobbat vid datorn på morgonen

gick jag ner till köket.

 

Där lyste solen in i kapp med

de rara små påskliljorna.

De är så fina innan de ranglar iväg

för mycket på höjden.





 

Tyvärr är vårsolens sneda strålar väldigt avslöjande,

visade hur katten lortat ner fönstret

när hon står utanför och krafsar för att komma in.

Hon har en hylla hon står på under fönstret.

 

Blir påmind om att det är dags att tvätta fönstren,

men det får bli lite närmare påsk. 

 

Jag vattenfastar varje förmiddag

och äter först vid lunchtiden.

Oftast blir det havregrynsgröt med solrosfrön,

pumpakärnor, krossat linfrö och blåbär.

Denna gröt är riktigt god

och jag står mig på den fram till kvällsmaten.

 

Under tiden jag åt läste jag lite

i Stefan Sundströms bok "Stefans lilla gröna",

som jag redan tidigare skrivit om.

 

Nu är det så tragiskt

att jag snart läst ut boken

och jag vill inte att den ska ta slut.

Jag trivs väldigt mycket med att läsa den.

Den har stulit mitt hjärta och jag vill ha MER.

 

Därför har jag nu på slutet bestämt mig

för att bara läsa små, små stunder i boken

för att den ska räcka några fler dagar.

Så det kan bli!

 

 

Mina tankar började sno runt

medan jag tuggade gröten.

För tugga måste man

med alla frön som är i den.

Mycket tuggande!

 

Jag har alltsedan min son föddes,

för över 40 år sedan,

försökt så gott jag kunnat

att leva lite i nå´n slags renlevnadsanda.

Äta bra mat tillagad av friska råvaror,

helst ekologiska, mycket grönt, odla själv...

 

Nu har det genom åren

gått upp och ner efter ork och engagemang,

men nu är jag åter inne på,

som jag tycker,

 rätt spår igen.

 

Och vet du,

det kändes plötsligt så himla bra

när insikten kom till mig.

Här sitter jag och äter ren mat,

har på mig pulsvärmare

jag själv stickat

av egenhändigt växtfärgat garn

 och läser i "Stefans lilla gröna"

medan ärtskotten växer och fröna gror.

Det kändes så perfekt.

 

När måltiden var avklarad

tog jag med mig en stor mugg Caffe Latte

och boken ut i solen en stund

 

 

innan gick in för att fortsätta

med mina mattrasor.

Har kommit på att det går mycket fortare att klippa inne på bordet.

Jag klipper sönder gamla trikåtröjor

som jag ska virka ihop till

stolsdynor är tanken.

 

Var och köpte mig den största virknålen

 som fanns i butiken idag efter vattengympan.

Ska bli spännande att se om detta projekt

är genomförbart.





 

Medan jag var på vattengympan

fick TV:n spela in herrarnas distanslopp

i skidskytte för att jag skulle kunna se det

när jag kom hem.

 

Min favvis Martin Fourcade vann!

Se det blev en härlig dag för mig.

 

 

 



Biobesök

Ikväll var jag på bio - igen,

 

ja, nu är det faktiskt inte så ofta

som det händer,

men ibland så...

 

Senast jag var på bio var när

"Lyckan, kärleken och meningen med livet"

med Julia Roberts kom upp

och det är några år sedan nu.

 

Som du förstår är det alltså

inte alls särskilt ofta jag går på bio.

Fast det är härligt att göra det.

Man blir så helt uppslukad

av det som sker på vita duken.

 

Och ikväll hände det återigen.

 

                                                                        Har fotat av datorn.

 

 "Små citroner gula" såg jag,

vilken baseras på Kajsa Ingemarssons

roman med samma namn.

 

Jag läste boken för många år sedan

och vet att jag tyckte mycket om den då.

Idag kom jag tyvärr inte ihåg innehållet i boken

men blev ju påmind genom filmen.

 

Det är,

precis som en bekant sa

när vi gick ut från biografen,

en söt historia.

Den är stundtals rolig

och jag har i alla fall förlängt mitt liv ikväll

genom att ha fått skratta mycket

och det behöver vi verkligen få göra.

 

En småmysig, rolig film

som blir lite seg ibland,

precis som de flesta filmer brukar göra.

En må bra-film för kvinnor.

De flesta karlar orkar nog inte se den.

 

Rakel Wärmländer och Sverrir Gudnason

spelar huvudrollerna.

 

 

Stefan Sundström

 

 

 

Blev för ett tag sedan påmind om

Stefan Sundström.

Han dök upp i Kulturnyheterna

(tror jag det var) och Go´kväll.

 

Det är så här för mig

att jag på något sätt blir intresserad

av personer, musik, saker, olika hantverksformer...

i perioder.

 

Det som jag för stunden gillar att göra,

eller den jag lyssnar på,

blir ganska intensivt gjort

 eller avlyssnad under en tid.

 

Sedan kan det falla i glömska

 tills jag blir påmind igen.

Just nu är det alltså

Stefan Sundström

som är aktuell för mig.

 

Stefan är en man

som gått/går sin egen väg.

Hans mål är att vara självförsörjande

 i så mycket som det går

och att inte behöva arbeta så mycket.

Numera producerar han t.o.m. egen el

förutom all mat han odlar.

 

Stefan är verkligen klok

som tar till vara på livet.

Jag kan se när jag ser tillbaka på mitt eget liv

 att jag har arbetat alldeles för mycket.

Har t.ex. inte stannat upp och tagit tillvara

på stunder med barnen.

Har oftast haft tankarna på annat

som skulle göras eller har gjort något med händerna

samtidigt som jag varit med barnen.

Inte haft förmågan att göra en sak i taget. 

Det kan jag sörja över idag.

 

Det var på grund av hans odlande

som jag allra först fick intresse för Stefan.

Det var ovanligt att folk odlade sin mat

med sådant allvar som han gjorde.

Jag blev imponerad av honom redan från början.

 

 

 

 

Har som sagt fått upp ögonen igen för Stefan

och har läst ett par av hans böcker.

"Om mjölkens symbolvärde" är en bok

 med småroliga kåserier.

Jag gillar Stefans sätt att skriva,

 hans ordval och formuleringar. 

Sedan behöver jag kanske inte få veta

 när han dricker öl eller är bakfull.

 Men han har sin speciella stil.

 

"Stefans lilla gröna" är en bok att älska.

Så vackra bilder, bra information,

inspiration, recept

och Stefans texter.

Handlar om att odla och ta tillvara

grönsaker, fisk och kött.

En lättläst bok jag tog till mitt hjärta.

 

Har tyvärr inte lyssnat så mycket

på Stefans sånger tidigare

men det kommer jag att göra nu.

Just nu lyssnar jag på hans senaste

alldeles nyutkomna skiva "Under radarn".

Jag gillar speciellt hans naturskildringar

som får anknytning till både

 människor och samhälle, ibland t.o.m. Gud.

Upptäckte även hans fru Karin Rehnberg

som också sjunger visor med en fin röst.

 

 

Att älska en annan människa

det är att se henne sådan

som Gud ämnade henne. 

                                                                         - Dostojevskij

 



Blundar med hela kroppen

Under solen

 

Ibland måste jag bara blunda

 med hela kroppen

för att inte förgås av allt elände i världen.

 

Under solen: Helena Bergström och Rolf Lassgård

 

Då sätter jag mig

framför en av många favoritfilmer.

De är i genern romantiska, må bra-filmer

och de vänder sig kanske mest till kvinnor.

 

Dirty dancing: Patrick Swayze och Jennifer Grey

 

Jag behöver då inte engagera mig i handlingen,

inte bli rädd eller fundera

över vem som är skurken/mördaren.

Kan bara njuta av vackra människor

som älskar och tar hand om varandra

efter visst trassel.

 

Ghost: Patrick Swayze och Demi Moore

 

Världen utanför existerar inte på två timmar

och jag behöver det ibland för att samla energi.

 

Pretty woman: Richard Geere och Julia Roberts

 

Att jag tittar på filmer jag redan har sett,

när jag vill blunda med hela kroppen,

har ett värde just i att veta vad som händer,

nerverna får ro och jag mår bra.

 

Ryska huset: Sean Connery och Michelle Pfeiffer

 

Naturligtvis ser jag även andra filmer

men det gör jag när jag redan mår bra,

inte när jag vill stänga av och vila hjärnan.

 

Fotona är från några få av mina favoritfilmer

och jag har fotat av TV-bilden.



Sista föreställningen

 

Lyssnade och tittade på

Py Bäckmans "Sista föreställningen"

på Youtube.

Det är en mycket mäktig sång

om ett fruktansvärt ämne.

Atombomber...

Napalm i Vietnam...

 

 

Vad är det vi människor håller på med???

I veckan kunde vi läsa om Nord-Korea

som provspränger atombomber.

Andra länder utvecklar terrorvapen.

Sverige tillverkar vapen...

 

 

Det är så tragiskt att det måste finnas mörker

för att vi ska se ljuset.

Men kan vi hjälpas åt

att få det allra mörkaste svarta

 att bli mörkgrått???

 

Alla foton i detta inlägg har jag fotat av från Py´s video.

 

Jag orkar inte tänka på

 allt det hemska i världen mer än korta stunder

 och det är nog så för de flesta av oss.

Vi orkar inte med ondskan och mörkret.

Vi flyr från det genom att puttinutta in oss

i våra egna små trygga världar

och stänger ute verkligheten.

Skaffar köksö och tapetserar om,

 köper fina saker,

 tänder ljus,

lagar god mat, tar ett glas vin...

 

Tyvärr finns det människor

som lever i detta hemska mörker hela tiden,

som inte har möjlighet att fly från ondskan,

som tyvärr har många uttryck.

 

Livet är inte enkelt.

Det är komplext

 där alla handlingar påverkar andra.

 

En bra liknelse är den jag såg häromdagen:

Om man kastar en pingpongboll på en laddad råttfälla,

i ett rum fullt av laddade råttfällor,

kommer bollen inte bara

att påverka den fälla jag kastar bollen på

utan de flesta fällorna kommer att påverkas.

 

Vad kan vi göra åt dessa mörkrets handlingar?

Vi kan göra våra röster hörda.

Påverka de som styr över oss...

Fostra våra barn till människor med goda handlingar.

Sprida kärlek

och LE mot varandra...

 

 

Leendet är kärlekens innerligaste språk,

den djupaste fridens återsken.

Det goda leendet är hjärtats lyktsken,

som sprider ljus över livets karghet.

Det löser motsättningar och smälter missförstånd och fientlighet,

det försonar och närmar.

Låt det fritt lysa fram ur ditt innersta,

och det skall bättre än många ord

tolka det vackra du känner

och liksom en magnet dra till dig andras hjärtan.

Detta sa Carl Jatho i Ord på vägen redan 1949.

 

 

OCH...

Vi måste tro på en bättre framtid

och kämpa tillsammans!!!

Ni vet, många gör skillnad...

 

Py Bäckman har även en fin tröstesång

"Tro på en himmel".

 

Måste säga att jag har inte lyssnat speciellt på Py Bäckman förut

men hon har ju fantastiska texter.

Mina öron har öppnats för något nytt.

Kommer att fortsätta att lyssna på henne nu.

Minns ni Gabriellas sång ur Så som i himlen?

 

Ha en riktigt skön helg!

 

 

 

 

Samernas nationaldag

Ja, se det snöar,

ja, se det snöar,

det var väl roligt.

 HURRA!

 

Jag vet att Felix Körling skrev:

"Nej, se det snöar",

Men jag blir ju så glad när det snöar

så för mig är det ju ett positivt tillrop

 som måste till.

 

 

Det är besvärligt med snöandet

för dem som åker med något fordon.

Det vet jag,

men när man som jag kan gå ut 

och bara vara i snöandet

då är det bara helt underbart

när snön faller som idag,

hela dagen.

 

Snöskottandet tar jag som ett gympapass

och det har blivit två pass idag

och säkert minst ett imorgon

för snöandet fortsätter.

 

 

Jag tänkte sätta på en film

som skulle få rulla medan jag strök tvätt

 innan kvällen tog sin början idag.

Till min glada överraskning kom

 Marie Boine fram i TV-rutan.

Känner du till henne?

I slutet av 80-talet kom jag i kontakt

med hennes sång

och köpte hennes skiva "Gula, gula".

Superbra skiva!

 

Hon sjunger på samiska och jojkar

och jag tycker mycket om hennes sång,

liksom jag gillar folkmusik över huvud taget.

Nu missade jag halva programmet,

men man får vara nöjd med det lilla.

 

Fick veta att det är samernas nationaldag

och det förklarar nog varför TV sände

ett reprisprogram med Marie Boine just idag.

Det blev ingen film för mig

utan denna återblick av Maries musik

gick mycket bra att stryka till.

 

Nuförtiden är jag dålig på

att spela mina skivor.

Det blir mera Spotify

när jag ändå sitter vid datorn.

Därför sökte jag fram Marie ikväll

och hittade sången Rosalita.

 

Där kom kvällens andra överraskning:

Åge Aleksandersen började sjunga

sedan kom Björn Afzelius in,

därefter Marie Boine och Henning Kvitnes.

Mycket bra sång!

 

Nu kände jag inte igen rösten

på mer än Björn och Marie

därför googlade jag på sången och se...

på Youtube finns en video

med alla artisterna från någon konsert.

Det var den tredje överraskningen.

 

Visst är det fantastiskt

att det ena leder till det andra,

särskilt genom detta datamedium

 där man kan klicka sig vidare i oändlighet

och upptäcka och förundras över mycket.

 

Minnen kommer fram av olika anledningar:

min första riktiga konsert var i

Borgholms slottsruin för många år sedan

med Björn Afzelius och Mikael Wiehe.

Det var en underbar upplevelse.

Björn är ju tyvärr borta nu

men hans fina musik finns kvar

och Mikael fortsätter att glädja mig

med konserter och nya skivor.

 

 

Ja, det blev som ett Kinderägg igen.

Livet är oförutsägbart!