tisdag 22 oktober 2013

Lövrosor och ADHD

Blev inspirerad av en bloggare
som gjort rosor av lönnlöv.
Jag är en nyfiken person och särskilt
 när det gäller hantverk som är ett av mina stora
 intressen så går jag igång på alla cylindrarna
och måste bara prova på det nya.
Har jag väl lärt mig en sak så faller intresset
tills det dyker upp något nytt.
Känns det igen?
Jomenvisst, jag har absolut åtminstone delar av
 det som våra ADHD-barn i skolan har.
Är impuls- och motivationsstyrd till hög grad.
Allt ska helst vara roligt och nymodigt.
Blir dessutom snabbt irriterad och fräser när personer
eller saker inte gör som jag vill.
Minnet är kort vad gäller ointressanta saker,
liksom inlärningen av desamma tar lång tid och måste nötas in.
Det som är intressant fastnar däremot meddetsamma.
Jag har även alltid haft bråttom
(mamma säger att jag alltid sprang som liten),
 allt ska helst gå fort, särskilt tråkiga göromål.
Är så klart tidsoptimist,
har oftast kommit inflåsande i sista minuten,
ska bara ... innan jag ska iväg någonstans.
Vad gäller pratet så har jag ofta fått ångra ord
som snabbt hoppat ur munnen utan eftertänksam broms.
Kanske är det lite tur att jag också har det här
Duktighetssyndromet - alltid vara duktig, göra bra -
vilket gör att jag gör klart även tråkiga, långsamma göromål.
Det var en stor lättnad för mig att komma till insikt om
att jag inte var dum i huvudet utan att mina problem
beror på en neurologisk avvikelse.
Jag har inte testat mig men kom på detta själv
när jag 50 år gammal utbildade mig till fritidspedagog.
Visst är det intressant!
Nu är det också så att med åldern har kroppen börjat säga ifrån.
Jag kan inte ta mig fram så snabbt som jag vill längre
och hjärnan har lugnat ner sig, eller är det bättre tankar som får fäste,
och gör att jag kan ta det lugnare nu för tiden.

Nu är det så här att jag tycker om att tillverka saker
men jag är inte särskilt bra på att arrangera
produkterna så att det ser vackert ut.
(Oj, fick plötsligt en vision i överkanten av synfältet
av att det snöar utanför fönstret ,
men det var bara björklöven som singlade förbi.
 Det regnar och ruskar idag.)
Så den här buketten åker snart ut i komposten
men kransen är jag nöjd med.
 Den sitter på ytterdörren under verandataket
 så den kommer att hålla sig fint ännu ett tag.
Färgerna håller sig bra i fukten ute.
Det är intressant att se
det färdiga resultatet av ett inlägg.
Jag hade absolut inte intentionen
att skriva om ADHD när jag startade.
 Det bara kom och det känns otroligt bra
att dela med mig av detta.
 Kan det hjälpa någon annan?


Ord betyder mycket.
De kan leda till skratt,
men också gråt.
De kan glädja någon,
men också smärta.
Små vänliga ord
kan göra stora underverk.
Kram Yvonne



Tack snälla...

 
ni underbara,
som kommenterat
mitt senaste inlägg om att blogga.
Ni har gett mig så fina kommentarer
med många värmande ord
och jag har fått ta del av era tankar
om bloggandet.

Nyfikenhet är driften hos någon,
någon dokumenterar ute i alla väder.
Alla har ett behov av att vara accepterade
och värdefulla säger en tredje
och det värmer verkligen
hjärtat att få erkännande från andra.

 
Jag skriver under på alla era fina tankar.
Jag försöker dock träna mig i
att vara nöjd med mig själv som jag är
oavsett vad andra tycker om mig
eftersom jag känner att jag hela livet arbetat
och slitit och gjort saker för
att andra skulle tycka att jag var duktig.
 
Jag har bara varit tillräckligt bra inför mig själv
när jag fått beröm av andra.
Jag måste komma fram till den punkten
att jag duger som jag är, alltid.
 
Även ett litet varningens finger kom
om att tänka sig för
vad det är man delger på nätet.
Tyvärr finns det illasinnade människor
som kan använda våra bilder
och kanske även texter
till vad de inte var menade till från början.

Stort tack för de tankarna,
även om jag aldrig lägger ut bilder på mina
nära och kära, är jag tacksam för påminnelsen
och kanske någon annan behöver tanken.
 

 

Än en gång TACK
för era alldeles underbara
kommentarer.
Ha det så gott allesammans!
 
Kram Yvonne

söndag 20 oktober 2013

Varför blogga?

 
Flera Bloggare har under senaste tiden
ställt sig frågan varför de bloggar.
Jag började också fundera.
Varför...?




Det började med att jag blev nyfiken på vad bloggar var.
Kunde JAG klara av att blogga rent tekniskt?
Hade JAG något att skriva om?
Kunde JAG ta foton som dög att lägga ut på nätet?
 
 
Jag började mitt passionerade liv och fick tid att prova på.
Tyckte att det var roligt
och att inläggen såg så tjusiga ut på riktigt i layouten.


Detta sporrade att fota mycket mer
än jag någonsin gjort tidigare.
Det är lättare att komma ihåg att använda kameran idag.
Innan kom kameran oftast med när vi gjorde något speciellt
men ofta kom vi hem utan att ha tagit några bilder.


 
 
Idéer till inläggen har kommit undan för undan.
Jag vill dela med mig av mina upplevelser,
funderingar, reaktioner och
visa det vackra eller intressanta jag sett.



Kanske kan mina idéer och upplevelser
inspirera någon annan?
Ibland har jag nog förhoppningsvis berört någon
genom de tragiska inlägg jag haft.
 
 
Ibland blir jag inspirerad av andra Bloggare,
både vad gäller inlägg och saker att göra,
precis som många andra blir. 
 

Jag tror att det stora drivet för mig att blogga
ligger i att det är en skapande process.


Fota, skriva och arrangera
och jag får själv bestämma över hur jag vill ha det.
 
 

Det är fortfarande roligt
och jag får del av den vänlighet och värme
som finns där ute bland alla fina Bloggare.

Kram Yvonne

onsdag 16 oktober 2013

Avtryck

 
Vad är detta tror du?
 
 

 
Jo men visst, det är avtryck
av PyJamaz´s fötter på köksfönstret. 
 
 
Hon har en frigolitplatta att hoppa upp på
vid fönstret där hon sätter sig.
Ser vi inte henne när hon vill in
 
 
ställer hon sig upp för att bättre påkalla uppmärksamhet
vilket resulterar i att vi alltid har smutsigt fönster.
Hon kan verkligen se härsken ut.
 
 
Ser vi ändå inte henne hoppar hon upp mot dörren
 och hänger sig i fönsterkanten.
Då skramlar och krafsar det så att man hör henne.
 
Djur kan verkligen hitta på egenheter.
Liksom PyJamaz tar sig upp på balkongen när hon
 vill in på nätterna via en buske och en parabolantenn.
Men rara är de!
Oftast...
 
Kram Yvonne



måndag 14 oktober 2013

Sångsvanar

 
Ännu en fantastisk höstdag
 tog jag cykeln igen för en långrunda.
Visst blir man glad av att upptäcka
de enstaka kvardröjande blommorna!
 
 
Här har det legat en liten torpstuga
som hette Dörren. Vilken härlig utsikt de hade!
Ja, det är verkligen ett konstigt namn
men en bit bort ligger gården Väggen,
även Gaveln finns i närheten.
 
 
Här sprakar färgerna.
 
 
När jag stod vid Dörren och fotade hörde jag
Sångsvanarnas rop väldigt nära.
De stod på gärdet alldeles vid sidan om mig
och se bara på fotot: Rådjur står också en bit bort.
 
 
Det är vackra, ståtliga fåglar.
 
 
De vuxna svanarna blev lite oroliga av
 att jag stod på vägen ca 100 m från dem. 
Med vaggande gång tog de sig längre bort från mig.
 
 
Medan de stolta och välväxta ungarna tryggt stod kvar.
 
 
Efter en lång stunds fotande tyckte svanarna
 att det fick vara nog. Med endast ett svagt
 swooschande ljud av vingarna tog de till flykten.
Imponerande vingspann!
 
 
Åtta svanars flykt, fyra vuxna och fyra ungar.
De landade på ett gärde ett par hundra meter längre bort
så jag har inte så dåligt samvete för att jag störde dem.
 
 
För mig är detta obeskrivligt vackert!
Skulle lätt kunna tänka mig att bo
 med denna utsikt genom fönstren.
 
Kram Yvonne


söndag 13 oktober 2013

Cykeltur

 
Igår blev det en lång cykeltur med mannen.
16 km känns i onda knän när man fuskat
med de dagliga cykelturerna som är lättare
att ta på Öland än här hemma där det är branta backar
 att ta sig uppför åt vilket håll man än väljer att cykla åt.
 
 
Vackert var det och kossor i hagarna här också.
 
 
Vi åkte förbi den gård där vi i många år
hade vår vackra skimmel Lucinda.
Det är både glädje och sorg att komma förbi
och påtagligt få alla minnen nära inpå.
Många mysstunder, ritter och promenader
men också den majnatt vi var tvungna
att ta bort Lucinda, 24 år gammal,
efter flera kolikattacker med nattvak i stallet.
 
 
Vi fortsatte upp till byns slalombacke
med underbar utsikt över vår sjö
och tog en lång fika i höstsolens värme. 
 
 
Rolig informationspil!
 
 
 
Vattnet var som en spegel.
 
 
En ensam svan låg i viken.

 
Detta är inte tre solar som vi hört talas om
genom bl.a. en film
men två solar är ju inte heller så illa.
 
 
En härlig cykeltur fick vi.

 
Kram Yvonne

Ullared

 
 
En dag i veckan som gick åkte jag med min mamma
 på en bussresa till Ullared. Förra året var min debut där
 och även i år följde jag med som sällskap till min mamma.
Jag skulle just inte handla något speciellt.  
Dagen började kl 03.30 för att hinna med bussen som
avgick kl 5. Vid det vackra Brahehus intog vi frukosten i gryningen.

 
Redan kl 10 när vi anlände var det fullt med folk på Gekås men ingen kö in som tur var. Undrar just hur det är inne i varuhuset de dagar som folk köar utanför och det är knökfullt med vagnar som trängs. Det var tillräckligt marigt att komma fram dit jag ville när vi var där.

 
Man blir hungrig av att trava runt i det stora varuhuset.
 Vi tog repris på maten från förra året och delade på en räksallad innan varmrätten och lyxade med lite vin till maten som var god. Men tyvärr var det något i maten som jag inte tålde för jag fick springa på toa flera gånger efteråt.

 
Vattnet som sprutar på området är mäktigt.

 
Till vår "lycka" hittade vi Morgan och Ola-Conny
och fick en stark bild av dem.

 
Det är lite lustigt det här med att handla.
 Även om man just inget ska ha så hittar man ändå saker.
Ja, väskan var ganska full och sakerna blev
nedrafsade med stor hast pga mina toabesök. 
Vi kom till bussen i sista minuten.

 
Vi startade dagen med mulet väder efter nattens regn
och under hemresan tittade solen fram i början.
Tursamt nog avtog mitt illamående efter någon timma 
och jag kunde i lugn och ro njuta av höstens färger och kossor i hagarna. Det är nervöst att vara på resa med dålig mage och veta att det är många timmar hem.
 
 
 När vi närmade oss Vättern
 möttes vi av ett kraftigt regnväder
som nästan helt tog bort utsikten över vattnet. 
 
 
Stopp blev det återigen vid Brahehus
för en kvällsfika och den ruinen tål ju att tittas på.
Trötta men nöjda kom vi hem med våra inköp.
 
Kram Yvonne