onsdag 4 januari 2017

Ro utan åror


Jag började det nya året med att sträckläsa,
från pärm till pärm denna otroligt gripande bok.
En berättelse om det sista året i Ulla-Carins liv,
från det hon började bli sjuk, fick diagnosen ALS
och gick bort från sina älskade.


Året var 2004 när boken kom ut,
men den är lika aktuell idag.
En riktig kartarzis att läsa, tårarna rann
 medan jag läste sida efter sida
samtidigt som jag beundrade denna starka kvinna 
som orkade delge sin sista tid till omvärlden.

Måste vi ta del av tragedier
eller få vår tid begränsad,
 innan vi till fullo kan uppskatta 
och ta vara på dagar vi får?


Natten till idag fick vi snudd på 2 dm snö,
vilket ger mig stor glädje 
i alla fall inför de närmsta dagarna.

Låt oss fånga de dagar vi får!
Kram Yvonne

2 kommentarer:

  1. Jag läste boken när den kom ut, gripande! Vi har så mycket att vara tacksamma för, vi MÅSTE känna tacksamhet för stort och smått.
    Snö här också men den kalla blåsten vill jag inte ha.
    Ha det fint, vännen!
    Kramar Eva

    SvaraRadera
  2. Jag tror inte man kan läsa den boken torrögd. ALS är en fruktansvärd sjukdom och åtminstone har jag svårt se någon mening med att människor ska drabbas av den eller andra sjukdomar. Tacksamheten, ja vart tog den vägen. Tack för att du finns Yvonne och delar dina fina tankar i en blogg. Kram Maria

    SvaraRadera