Tid är ett intressant fenomen!
Har funderat lite om tiden
efter att en en kär blogg-vän tog upp ämnet.
När man har mycket att göra rusar tiden fram.
Det är svårt att hinna med allt.
När man däremot väntar på någon/något
kan tiden verkligen släpa sig fram,
en minut kan vara en evighet.
Sedan jag slutade att arbeta har jag ju all tid
till mitt eget förfogande, i stort sett.
Jag trodde att nu kommer jag att hinna göra så mycket,
både arbeta med och utveckla mina favoritsysslor
och att renovera huset.
Det visar sig att jag bara inte kan förstå
hur jag hade tid att arbeta förut.
8 timmars arbetsdag plus raster, laga mat,
tvätta, städa, umgås med familjen... ,
många saker på samma dag.
Ja, det mesta hann jag med
och det gör jag idag också förutom arbetet,
men det kan räcka med att göra en sak om dagen.
Är det flera saker som ska göras samma dag
kan det kännas stressigt.
Förmodligen är det väl så här:
kroppen har varvat ner,
gått in i ett lugnare tempo.
Jag rör mig långsammare,
(kroppen är ju lite skröpplig också)
(kroppen är ju lite skröpplig också)
tar tid på mig.
Frukosten slängs inte in i ett rasande tempo,
ej heller de andra måltiderna,
och jag avslutar frukosten i lugn och ro
med en kopp kaffe och något kapitel i en bra bok.
Sedan kan jag börja tänka på
vad som behöver göras under dagen.
Känns det för tråkigt kan jag oftast göra det dagen därpå!
Istället kan jag fortsätta att läsa
eller hantverka något roligt.
Det kanske också är så här
att ju mer tid man har
desto mer vill man göra,
därför känns det som att man inte hinner med.
Ja det är faktiskt inte underligt
att jag inte hinner med så mycket längre.
Men det är en helt underbar lyxtillvaro
att leva det passionerade livet.
Jag får bara låta bli att titta för mycket i spegeln
som avslöjar alla skavanker som tidens tand gnager fram.
Gäller att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut,
le och vara glad för alla underbara dagar jag får.
Jag får bara låta bli att titta för mycket i spegeln
som avslöjar alla skavanker som tidens tand gnager fram.
Gäller att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut,
le och vara glad för alla underbara dagar jag får.
Se fram emot ditt passionerade liv!
Kram Yvonne
När vi går ner i arbetstid eller slutar arbeta är det för att vi inte har samma ork som när vi var 20-30 år eller att vi inte känner samma engagemang för arbetet. Jag är naturmänniska och när jag var hemma med barnen och även när jag jobbade halvtid kunde jag njuta av naturen, Men inte när jag jobbade heltid. Nu börjar jag ta igen allt jag inte hann tidigare och det gör mig glad i sinnet. "Var sak har sin tid."
SvaraRaderaTack för ett fint och tänkvärt inlägg och ha en fortsatt fin helg, vännen!
Kramar Eva
Du har så rätt. Allt du skriver får mig att tänka till. Tiden är något vi måste vara rädda om. Alla har lika mycket tid varje dygn. Tycker du förvaltar ditt passionerade liv väl. Fortsätt så kära du!
SvaraRaderaStor kram från din bloggande vän.
Så fint du skriver och så förståndig jag tycker du är som tar vara på det passionerade livet. Man ska njuta av livet . Det är att leva men ibland glömmer vi det sorgligt nog. Att tidens tand ger oss en och annan rynka här och var visar väl bara att vi levt och tänk om man kunde titta sig i spegeln och vara stolt. För det är mycket av både glädje och sorg man varit med om som kanske rent av är är orsaken till en rynka här eller grått hårstrå där. Så var stolt och glad. Man blir ju inte vackrare för att man går och skäms. Tack för ett fint inlägg.
SvaraRadera