Ja visst gör det ont

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen. 

                                                                                   Karin Boye 

Fotograf: min dotter

Ja, i år har verkligen

våren tvekat.

Vi har fått vänta länge 

och den har fortfarande

inte kommit så långt hos oss.

Hos en del, som hos min dotter t.ex.,

 tittar några snödroppar fram

där solen värmer,

medan hos andra (som hos mig) 

ligger flera decimeter med snö

kvar på tomten.

Idag har det ändå varit ovanligt 

varmt och skönt ute.

Solen har strålat på 

och värmt bort lite mer snö och is.

Åh, jag ber: Snälla sol, 

fortsätt med det!

(Ja, t.o.m. jag längtar efter våren nu.)

Och till min glädje såg jag idag

vårens underbara budbärare,

blommande tussilogo,

 i en avsmält dikeskant i vår stad.

Så snart kanske våren är här trots allt.

Just nu kan vi återigen njuta 

av fullmånens glans

och kanske förundras 

över min lurviga måne.

                                                                                                                                              Kram Yvonne

Jag är ledsen, men

i detta inlägg lever Blogger sitt eget liv med de stora radavstånd.