Antiklimax

På väg hem från staden igår började solen vara på väg ner. Nu på vintern när det är kallt blir det ju så extra vackra färger på himlen vid solens upp- och nedgångar.

Fick för mig att jag skulle fota solnedgången och gick
den lilla bit jag har hemifrån för att få fri sikt över himlen.

 

 

Vartefter jag gick såg jag hur solen sjönk ner bakom skogsranden och när jag väl kom fram var den borta.

Det blev en riktig antiklimax

med endast svagt orange himmel över sjön.

 

Kan jag lära något av detta???

Ja, att alltid ha kameran med mig,

för att fånga ögonblicken,

 istället för att jaga dem.

 



Vi hade varit till veterinären för att vaccinera vår katt,
Py Jamaz, 

och så här ledsen har hon rätt att se ut efter den pärsen:

 att sitta instängd i en korgbur

och skaka fram i en brummande bil, 

bäras in ett väntrum med skrämmande hundar,

komma ut ur buren och få en spruta i nacken,

in i buren,

ut i bilen och fortsätta skaka fram,

 få vänta i bilen medan husse och matte turades om

 att göra ärenden på sta´n,

innan hon äntligen fick åka hem,

allt medan hon ibland gav ifrån sig ynkliga jamanden.
 

 

 



 

Och så här arg kan jag se ut när inte matte

släpper in mig tillräckligt snabbt idag

 när det var -13 grader.

 

Hon har en frigolitplatta under köksfönstret

att hoppa upp på när hon vill in,

men oftast, av någon outgrundlig anledning,

 hoppar hon upp mot fönstret

i altandörren bredvid och hänger sig

i den fönsterkanten

när hon tillfälligt har fått nog av utelivet.

 

Det ska sägas att hon ändrar sig ofta

angående ute- och inneliv.

Hon vill ut och in

måååånga

gånger under en dag.

 

Och varje gång hon kommer in

tror hon att hon ska få lite mer mjukmat,

men det får hon tyvärr inte.

Det vankas mjukmat bara två gånger per dag. 

Däremellan får hon nöja sig med torrfodret

som alltid finns i hennes skål.

 

Det är inte alltid lätt att vara katt

 när man inte får som man vill.