Pappa är död

Elisabeth Gummesson (professionell coach,
 arbetar med personlig utveckling, författare)
och jag har en hel del gemensamt.
Hon blev känd för mig genom ett av SVT´s program "Sommarpratarna".

 Där berättade hon om när hennes pappa dog i en flygolycka när hon var nio år gammal.
Hon var hos en kamrat och lekte när olyckan inträffade och hon fick stanna kvar där längre tid än hon skulle ha gjort. Mamman och en strikt man i kostym
kom och hämtade henne.
Man sa till henne att hennes pappa låg på sjukhus,
vilket hon hade svårt att förstå
 eftersom hennes pappa alltid var frisk.
När hennes äldre syster senare kom hem
och såg personerna i hemmet skrek hon:
"Är han död?"

Verkligheten kom ifatt Elisabeth.
 

När jag var nästan sju år gammal satt jag på dikeskanten,
en bit från vår bod,
tillsammans med en flicka jag brukade leka med.
Vi tittade på när pappa kom dragandes
med en eltråd över axeln.
Vartefter pappa drog tråden,
klättrade en annan man upp i elstolparna
och satte fast tråden.
De skulle dra in el i den andra mannens sommarstuga.

Plötsligt fick jag se min pappa ramla ihop
på en sank gräsäng vid sidan av den bod
vi fått hyra till sommarstuga den sommaren.
Den andra mannen sprang fram och tog tag i pappa
och han blev också liggandes i det våta gräset.
Det var så här, att en elektriker tyckte
att det var onödigt att bryta strömmen i stolparna
medan de satte upp en ny tråd,
men när tråden kärvade måste pappa dra till i tråden,
som kom i svängning
och slog emot en strömförande ledning.
Detta resulterade i att tråden som pappa drog,
 medan han stod i vatten med bara sandaler på fötterna,
blev strömförande.
På detta olyckliga sätt avled två unga män,
28 år gamla,
och lämnade fruar och småbarn efter sig.

Männen kördes iväg i bakluckan på en Volvo Duett-bil
för att möta upp ambulans.
Ingen berättade för mig hur det var med pappa.
 Jag fick följa med den andra flickan hem
och sova där över natten.
När jag kom hem berättade mamma,
medan hon grät, att pappa låg på sjukhuset.
Jag sa till henne att hon inte behövde gråta mer
för han kommer snart hem,
men det gjorde han ju inte.

Jag minns inte när och hur
jag fick veta att pappa var död
(fick inte vara med på begravningen).
Bara att livet blev mycket annorlunda efteråt.
Min lillebror fick bo hos mormor och morfar
och jag var kvar hos mamma i staden
för att börja i skolan.
Efter ett år fick även jag flytta
till mina morföräldrar på landet.
 

Elisabeth säger att man alltid
ska berätta sanningen för barnen,
även tunga, sorgliga saker.
Barnen behöver få kontakt med
och uppleva alla sina känslor,
annars får de ett hål i sin utveckling.

 

Det har många gånger varit ett tufft liv 
när jag saknat pappa och varit avundsjuk
på andra som haft sin pappa kvar.

En annan dag ska jag berätta mer om
vad Elisabeth och jag har gemensamt.